Om boken: år / Hjälten i Konstantin Aksakovs berättelse "Walter Eisenberg" (1836, ursprungligen publicerad som "Life in a Dream" ) var känd som en romantisk ung man. Med ett brinnande hjärta som kunde förstå skönhet, ritade han bra och kraftfulla andliga krafter sov inom honom. Även om "tack vare" sådana egenskaper, var denna elev på cirka arton praktiskt taget obegriplig för sina kamrater; han hade bara en nära vän, Karl, som Walter kunde anförtro sina tankar åt och som kunde uppskatta den unge romantikerns förtroende. En dag blir Walter kär i nittonåriga Cecilia, en elev till den excentriske läkaren Eichenwald. Läkaren var känd i staden för sina konstigheter, och hans avlägsna släkting dök mycket sällan upp i samhället, varför hon var mer åtråvärd för stadens unga män. Kärleken till Walter och Cecilia blossade upp varje dag, speciellt eftersom Eichenwald ägnade sig åt denna romans på alla möjliga sätt. Walter hade huvudet i molnen och förstod inte riktigt sin vän Karl, varför han hade en negativ inställning till denna koppling. Nu kunde Walter avslöja sina sanna känslor för flickan, och någon kall (om man tittar utifrån och inte partisk) öppnade sig Cecilia för Walter. När den unge mannen såg in i ögonen på sin älskade verkade han lösas upp i hennes själ och fick till och med se sig själv med att titta på världen genom hennes ögon. I dessa ögonblick verkar han befinna sig i en hypnotisk trans, i salig glömska. Men några dagar senare, i byn där Eichenwald bjöd in Walter att stanna, hände något hemskt. I skogen sa Cecilia, som plötsligt klämde den glada Walters huvud med båda händerna (i det ögonblicket verkade det för den unge mannen som om eld hade brunnit genom hans skalle): ”Hör du, obetydliga varelse: jag hatar dig; naturen själv har satt oss i världen mot varandra och skapat oss till fiender”... Cecilia - hämndandan på hela mänskligheten - absorberade Walters själ i sig själv, så att han från och med nu inte kunde gömma sig någonstans inte bara från hennes mörka tankar, men i vilket ämne som helst såg han bara Cecilia: "Du älskar mig, du har älskat mig för alltid, och mitt hat kommer att ligga som en sten på ditt hjärta - du är mitt." Under flera år försökte Walter flera gånger bli av med Cecilias tvångsmässiga dis. Kompisen Karl hjälpte till så gott han kunde, men ingenting fungerade. Walter började måla, hans målningar blev berömmelse, men ändå kunde ingenting lugna hans ögon, öron och själ. En gång målade en ung man en underbar bild, som avbildade ett oändligt fält och tre vackra flickor. Dessa himmelska varelser, som lämnade duken vid en tidpunkt då det inte fanns någon annan i rummet förutom Walter, blev också inblandade i ett slagsmål med Cecilia. Men allt var förgäves, och då bestämde sig vår hjälte för att lämna den här världen för alltid: han tog färger, en palett och målade sig själv på bilden bredvid tjejerna. När han drog sitt sista drag på duken föll hans livlösa kropp till golvet. Under flera efterföljande år var målningen i ägo av en rik avlägsen släkting till Eisenberg och prydde hans konstgalleri. Ingen visste att Walter under alla dessa år levde lyckligt och fridfullt och njöt av tre vackra varelsers sällskap, men inte ens i en duk kan man inte gömma sig för den hatade Cecilia. Den ödesdigra timmen har slagit till. Någon ung kvinna lyckades övertala en släkting att sälja målningen till henne och dagen efter brändes den. Vitaly Karatsupa, 2005